AngelicaSofieWallen

Kikade in på bloggen och såg att jag senast skrev i vecka 38. Ärligt talat känns det som 300 år sen nu. Det har hänt så fruktansvärt mycket grejer sen dess. Hur som helst...

 

Hon kom, den 21 Augusti (i v. 37+5) med kejsarsnitt som tidigarelas pga att hon nog var på väg tidigare. Jag vet knappt om jag kan skriva om det här, känslorna tar över. Men jo, min älskade Ebba är här, hon ligger brevid  mig i sängen och sover. Hon överlevde resan, den kaotiska resan som inte alls blev som vi tänkt oss.

 

När Ebba föddes hörde vi två skrik och sen vart det tyst, de sprang ut med henne ur rummet till alla de 20 (?) barnläkarna som väntade. Jag fick inte se henne. Andreas fick gå ut och titta på henne efter att de intuberat henne med en respirator, han fotograferade henne. I sex timmar fick jag sitta och titta på en kamera och se hur min dotter såg ut. När väl min kropp vaknat till liv kunde jag åka ner liggandes till henne. Hon var bedårande, trots alla slangar. De närmsta dagarna bodde Andreas och jag på BB och vi varvade att vara där för att jag skulle få mediciner och att vara hos Ebba. Efter ett par dagar fick vi flytta till familjevåningen, åh så skönt att få ett eget rum där inga andra behövde springa hela tiden. Dagarna gick och Ebba låg kvar på intensiven i fyra veckor, hon hade svårt att komma ur respiratorn, hon behövde tid. Andreas och jag fick rutiner, vi följde ungefär samma schema varje dag.

 

Jag minns den dagen jag fick hålla henne första gången, det går inte att förklara känslan. Någonstans i mig väcktes mina moderskänslor. Hon var ju faktiskt mitt barn. Jag hade länge svårt att förstå att hon var min, att det var hon som legat och busat i min mage i nio månader. Det var så svårt att förstå, jag födde henne inte på det sätt jag önskat, jag fick inte se henne och jag hade bara fått stå och smekt henne på huvudet i veckor. Det var egentligen inte förns Ebba blev så frisk att vi fick komma till avdelning och vi alla fick dela rum som hon blev min på riktigt. Då var hon vår och inte sjukhusets. Jag orkar inte gå in så mycket på detaljer men resan på sjukhuset som vi trodde skulle bli ca 4 veckor lång blev istället 10 veckor.

 

Det har varit tufft och det är fortfarande tufft, Ebba mår bättre och bättre för varje dag och vi har nu varit hemma i ca 3 månader. Hon har fortfarande syrgas och sondmatas. Ebba ska i feb opereras igen för ett extra kärl som belastar hennes hjärta för mycket. Läkarna tror att hon kanske kan bli både syrgasfri och sondfri efter operationen så jag håller både mina tummar stenhårt.

 

Annars växer Ebba som hon ska och utvecklas bra, med hänsyn till hennes tuffa start. Läkarna tror fortfarande att hon inte ska lida av hennes sjukdomsbild när hon blir större utan att med tiden blir hon bara starkare och starkare. Andreas och jag är överlyckliga och evigt tacksamma för all den sjukvård Ebba fått. Utan den hade hon aldrig legat här bredvid mig nu och snarkat.

 

Det känns som om fratiden är vår, Andreas och jag vill gifta oss, kanske sommaren 2015 då vill vi att Ebba ska springa runt och busa. Kanske är Ebba storasyster om några år, även om det känns väldigt avlägset just nu. Jag är livrädd för att behöva gå igenom samma resa en gång till. Jag ångrar inte att vi valde att kämpa för Ebba men aldrig igen. :)

 

Den här resan har ärrat oss för livet men jag försöker göra som jag brukar, vända det till något positivt. Man växer av alla motgångar och jag har knytit ett starkare band både till Andreas och Ebba än vad jag trott är möjligt. Jag gråter ofta över att livet ibland känns för hårt för att man ska orka med men efter tårarna komma styrkan och vi fortsätter kämpa. Och vi ska ALDRIG sluta kämpa!

 

Och efter den här resan är jag fortfarande jag, samma Angelica men med lite fler erfarenheter av livet.

 

Jag älskar dig Ebba <3

 

 

 

Magen i vecka 38, det händer en hel del grejer. Om sju dagar är det dags! Ja, jag börjar bli jäkligt nervös nu kan jag säga. Vart har 9 månader tagit vägen?

 

Ja, oj vad tiden går fort. Veckorna flyger förbi och snart känns det som om det kommer gå ännu fortare när alla mina nära har semester. Sist jag skrev var jag nog i vecka 27 och i skrivande stund är jag i graviditetsvecka 31, 32 på fredag. Allt rullar på, bebis växer och likaså jag själv ;) Jag har väl haft lite krämper och problem den senaste tiden, blev ett litet besök på förlossningen i Södertälje för dryga 2 veckor sedan pga mina enorma magsmärtor som kommer ibland. På solna där vi är ofta har de också konstaterat för mycket fostervatten så det vi jobbar på nu är att inte en förtidig förlossning ska ske, så sjukskriven är jag nu fram till den 8 Augusti till att börja med. För övrigt är  det bra med oss, vissa dagar är det helt underbart att vara gravid och vissa (ett fåtal) känns det ganska tungt i kroppen och värk i rygg och mage. Men jag älskar min mage :D

 

Imorgon onsdag ska jag till barnmorskan för det gamla vanliga, dock ska jag träffa en annan bm såhär i semestertider. Spännande att se hur SF-måttet ligger denna gång. Har hela tiden legat på den övre kurvan men det troligtvis för den ökade mängd vatten. På torsdag är det dags för CFM på KS igen, ultraljud nummer 10? typ. Alltid mysigt och se mitt älskade hjärtegryn även fast det alltid är grymt jobbigt att rädslan att de ska hitta något nytt negativt alltid finns där så njuta är ganska svårt. Brukar också alltid få blodtrycksfall när jag ligger där på britsen. MEN det jag egentligen ville komma till är att jag hoppas hoppas hoppas att vi får tid för snittet. Det börjar verkligen närma sig och jag kommer troligtvis bli snittad ca 2-3 veckor innan BF (beräknat förlossningsdatum), så då är det nu ca 6 - 6,5 vecka kvar tills runt den 20 Augusti. Nästa gång jag kommer komma till Peter (vår läkare) så kommer det ju att vara typ 4 veckor kvar, därför skulle man ju vilja ha de så snart som möjligt för att bara veta :)

 

Nästa Lördag så åker jag troligtvis med mamma, mormor och mina systrar på semester till Halmstad. En vecka där jag bara ska försöka ta det lugnt och njuta av att inte behöva göra något. Jag lämnar mina grabbar hemma då Andreas fortfarande jobbar vecka 29. Men när jag kommer hem så går han på semester så då ska vi njuta av varandras sällskap ända fram tills bebis kommer :D Och efter det också såklart! Brolle får vara hemma med pappsen så att jag verkligen får semester från allt, gulligt av mina hjärtan fast jag kommer sakna dem otroligt mycket :(

 

En annan mysig sak just nu är kvällarna. Andreas kallar det för "pappa och dotterprat", Andreas ligger alltid och håller mig på magen  på kvällarna innan vi ska sova och det är då lilla gumman är som mest aktiv. Hon sparkar honom, och han pratar och klappar och så håller det på sådär :D

 

Nej nu ska jag gå och äta lunch! Good bye!

 

 

Igår var jag hos min barnmorska, Andreas följde också med igår. Vi lyssnande på bebbens hjärtljud som slog 145 fina slag per minut, mätte symfusmåttet vilket visade på lilltösen där inne verkar vara en stor rackare, fortfarande inom normalen men på den högsta linjen. Alla prover var positiva, mitt järnvärde har gått upp till 125 från 107 efter att jag började med niferex. Det var väldigt bra siffror sa bm :) Skönt att kroppen svarade så bra på medicinen, jag har inte alls lika mycket ont i huvudet längre. Vi fick nummer till förlossningen på Solna, där vi förövrigt kommer att föda, dit kan vi ringa om vi skulle undra över något eller om det skulle uppstå något akut, som att lilltösen vill ut. Men det hoppas jag verkligen inte, hon ska ligga här inne i min mage tills hon är stor och stark!

 

Idag har jag varit med mormor på IKEA i kungens kurva och shoppat lite, självklart åt jag världens bästa köttbullar också, där kanske jag tog i lite men men. Det börjar märkas att det händer lite mer inne i magen nu, hon sparkar mig massor och jag får ganska ofta sammandragningar när jag är fysisk aktiv. Då är det bara till att lyssna på kroppen och vila så brukar det gå över.

 

Visst jag har alltid varit en snurrig människa eller virrpanna som en kompis kallade mig idag. Men efter att jag blev gravid så har det bara blivit värre och värre. Jag glömmer allt, vet inte vad jag gör av mina saker och är bara allmänt borta. Nu är det så att jag gott och tappat bort vår enda bilnyckel, suck suck suck. Kan man hålla sig instängd i 3 månader? Det är nog det bästa för både mig själv och allmänheten ;)

 

 

Hoppas ni får en trevlig helg!

 

I slutet av Januari fick jag reda på att Andreas och jag väntar en liten, det var oplanerat men helt välkommet. Det var väl inte helt "rätt" i tiden, jag har en termin kvar att studera men livet blir inte alltid som man tänkt. Jag har alltid längtat efter en bebis och velat bli en ung mamma. Varför skulle studierna stoppa en positiv dröm?

 

Jag upptäckte att jag var gravid i vecka 7 ungefär. I skrivande stund så är jag i vecka 24, 23+6 och går imorgon in i vecka 25. Tiden hittills har gått så sjukt fort, dagarna bara springer förbi. Jag går hos en underbar barnmorska på en privatklinik i Södertälje. Vecka 18 eller 19 (?) hade vi tid för rutinultraljud på Södertälje sjukhus, vi var både förväntansfulla fast jag var supernervös att det skulle hitta något fel. Anderas var lugn som vanligt vilket är skönt. Ultraljudet blev inte riktigt lika underbart för oss så som många andra beskrivit det, de upptäckte att vårt lilla barn hade hjärtat på "fel" ställe och att de var något med magen som inte stämde. Jag bröt ihop totalt, efter att ha mist min lillasyster för 13 år sedan så kändes livet inte rättvist någonstans. Varför vi? Varför, varför, varför? Jag orkade inte mer. Någonstans i min egna bubbla svamlade läkaren något om att komma vidare till Huddinge, allvarligt, abort. Andreas och jag åkte hem direkt, vi låg i sängen och grät, båda två det var så skönt att vi bara fick gråta tillsammans. I flera timmar låg vi bara där, jag tror att det var världens bästa bearbetning för oss både fast vi inte visste något. Vad var det egentligen som var så fel, läkaren var så otydlig. Andreas och jag började söka information på internet. Baserat på de lilla läkaren hade sagt förstod vi att det måste vara ett diafragmabråck vår lilla har? Eller? Efter flera läsningar på flera olika sidor så hoppades jag plötsligt att det var diafragmabråck. I texterna stod de att läkarvården när det gäller diafragmabråck har utvecklats enormt och överlevnadssiffrorna var oerhört höga. Vi skulle ju vara tvungen att ta bort vår lilla? Eller? Hoppet tändes för oss båda, nu skulle vi bara vänta i två dygn för att få komma till en barnläkare som kunde ge oss mer information. De dagarna var nog de längsta i hela mitt liv, utan Andreas hade jag nog aldrrig klarat av det.

 

Dagen då vi kom till Huddinge var nog den bästa på väldigt länge, läkaren konstaterade efter ultraljud att det är ett diafragmabråck som vår lilla har. Att det är allvarligt men att prognoserna är mycket goda. Vi blev informerade om att vi skulle få göra arbort om vi ville men för oss fanns inga alternativ. Från att tro att det är helt kört till att höra att prognoserna är goda var som att vända på en hand. Jag fick göra ett fostervattenprov för att utesluta andra missbildningar. Nu skulle vi bli skickade till KS i solna där de är experter inom diafragmabråck hos spädbarn.

 

Nu har vi varit på Solna ett antal gånger och gjort nya ultraljud för att titta extra på allting, till exempel hjärtat som ser bra ut (tack och lov), på Solna jobbar världens trevligaste personal, vi känner oss så bra omhändertagna och jag litar verkligen på deras kunskap. Diafragmabråck innebär att man har ett hål i bukvägen som gör så att organen i buken  kan glida upp i bröstkorgen vilket medför att lungan inte får plats att utvecklas som den ska. Så min fina bebis mår prima i min mage men det svåra är när den kommer ut och ska syresätta sig själv. Därför kommer jag troligtvis att göra ett kejsarsnitt i vecka 38 där dem är beredda direkt och hjälper vår älskling med andningen. Efter några dagar görs en operation där man syr igen hålet i diafragman och drar ner alla organ som åkt upp. Då får lungan plats och möjlighet att veckla ut sig och utvecklas. Den här missbildningen är ingenting som syns utanpå barnet utan de är ärret efter operationen som kommer att synas. Läkarna säger att barnen i de allra flesta fall inte alls får några men av bråcket senare i livet men kommer väl aldrig kunna bli dykare eller elitidrottare. Och vem tusan bryr sig om det? Jag vill bara att min lilla goa unge ska få må bra.

 

Jag var helt säker på att jag väntade en liten pojke eftersom de är lite vanligare att pojkar får diafragmabråck men icke sa nicke, vi väntar en liten underbar kämparflicka. Många sägar att flickor är starkare så jag hoppas det stämmer. Du måste kämpa min lilla gumma <3

 

Som ni förstår har det inte varit helt smärtfritt den här graviditeten, min första. Men nu ska jag bara se framåt och njuta av att vara gravid. Jag vet att min flicka mår bra i mig nu och ingenting gör det bättre att jag går runt och oroar mig. Vi ska klara det här, tillsammans <3

 

Jag kommer att snittas i slutet av Augusti, är egentligen beräknad till den 5 september men lär bli 14 dagar tidigare. Alltså runt den 19-22 Augusti, alltså 3 månader kvar. Jag längtar ihjäl mig.

 

För mer information om diafragmabråck kan jag rekomendera denna underbara sida där man också får läsa historier om flera barn och se bilder på hur dem har det idag :)

http://www.kongenitaltdiafragmabrack.se/

 

Hej och hå! Det var ett bra tag sen som denna blogg uppdaterades. Satt och tittade på mina senaste inlägg och insåg hur mycket som har hänt sen dess. Nästan alla mina senaste inlägg handlade om min viktnedgång och träning, brolle nämns bara i ett inlägg där han är en liten valpbebis och det var sommar, sommar 2012.

 

Nu sitter jag här, i mitten av Maj och sommar 2013 väntar bakom knuten och min fina valpbebis är ingen valp längre, han fyller 1 år om några få veckor och går på hunddagis och busar på vardagarna. Angående min vikt, hm ja vad ska man säga, jag gick upp några kilo och låg stilla där ett tag men sen hände något. I December började ett litet liv växa i mig och jag har nu gått med det lilla livet inom mig i snart 25 veckor. Därför har jag också gått upp några kilon, rättare sagt 6 kg sen jag blev gravid. Men det känns ändå helt okej att få vara lite tjock nu, jag vet ju att jag kan gå ner sen.

 

Hur som helst, som ni förstår nu så tänkte jag att temat på den här bloggen nu kommer handla om min graviditet mest för min egen skull. För att sen kunna gå tillbaka och läsa om mina tankar och reflektioner kring de, sen tycker jag själv att det är superroligt att läsa andras gravidbloggar vilket jag absolut inte tyckte innan jag själv blev det. Så ni som vill får läsa och ni andra får väl helt enkelt hitta på nåt annat mysigt :) Först funderade jag på att skapa en helt ny blogg som bara handlar om min bebbe men sen tänkte jag att det är så roligt att följa den här bloggen som jag ändå skrivit i till och från under en 5 eller 6 årsperiod. Det är ju så livet ser ut, alla olika faser från skolan till studenten till högskolan till vuxenlivet med barn och hund och så vidare.

 

Jag skriver mer om min lilla snart!

 

/Angelica