AngelicaSofieWallen

I slutet av Januari fick jag reda på att Andreas och jag väntar en liten, det var oplanerat men helt välkommet. Det var väl inte helt "rätt" i tiden, jag har en termin kvar att studera men livet blir inte alltid som man tänkt. Jag har alltid längtat efter en bebis och velat bli en ung mamma. Varför skulle studierna stoppa en positiv dröm?

 

Jag upptäckte att jag var gravid i vecka 7 ungefär. I skrivande stund så är jag i vecka 24, 23+6 och går imorgon in i vecka 25. Tiden hittills har gått så sjukt fort, dagarna bara springer förbi. Jag går hos en underbar barnmorska på en privatklinik i Södertälje. Vecka 18 eller 19 (?) hade vi tid för rutinultraljud på Södertälje sjukhus, vi var både förväntansfulla fast jag var supernervös att det skulle hitta något fel. Anderas var lugn som vanligt vilket är skönt. Ultraljudet blev inte riktigt lika underbart för oss så som många andra beskrivit det, de upptäckte att vårt lilla barn hade hjärtat på "fel" ställe och att de var något med magen som inte stämde. Jag bröt ihop totalt, efter att ha mist min lillasyster för 13 år sedan så kändes livet inte rättvist någonstans. Varför vi? Varför, varför, varför? Jag orkade inte mer. Någonstans i min egna bubbla svamlade läkaren något om att komma vidare till Huddinge, allvarligt, abort. Andreas och jag åkte hem direkt, vi låg i sängen och grät, båda två det var så skönt att vi bara fick gråta tillsammans. I flera timmar låg vi bara där, jag tror att det var världens bästa bearbetning för oss både fast vi inte visste något. Vad var det egentligen som var så fel, läkaren var så otydlig. Andreas och jag började söka information på internet. Baserat på de lilla läkaren hade sagt förstod vi att det måste vara ett diafragmabråck vår lilla har? Eller? Efter flera läsningar på flera olika sidor så hoppades jag plötsligt att det var diafragmabråck. I texterna stod de att läkarvården när det gäller diafragmabråck har utvecklats enormt och överlevnadssiffrorna var oerhört höga. Vi skulle ju vara tvungen att ta bort vår lilla? Eller? Hoppet tändes för oss båda, nu skulle vi bara vänta i två dygn för att få komma till en barnläkare som kunde ge oss mer information. De dagarna var nog de längsta i hela mitt liv, utan Andreas hade jag nog aldrrig klarat av det.

 

Dagen då vi kom till Huddinge var nog den bästa på väldigt länge, läkaren konstaterade efter ultraljud att det är ett diafragmabråck som vår lilla har. Att det är allvarligt men att prognoserna är mycket goda. Vi blev informerade om att vi skulle få göra arbort om vi ville men för oss fanns inga alternativ. Från att tro att det är helt kört till att höra att prognoserna är goda var som att vända på en hand. Jag fick göra ett fostervattenprov för att utesluta andra missbildningar. Nu skulle vi bli skickade till KS i solna där de är experter inom diafragmabråck hos spädbarn.

 

Nu har vi varit på Solna ett antal gånger och gjort nya ultraljud för att titta extra på allting, till exempel hjärtat som ser bra ut (tack och lov), på Solna jobbar världens trevligaste personal, vi känner oss så bra omhändertagna och jag litar verkligen på deras kunskap. Diafragmabråck innebär att man har ett hål i bukvägen som gör så att organen i buken  kan glida upp i bröstkorgen vilket medför att lungan inte får plats att utvecklas som den ska. Så min fina bebis mår prima i min mage men det svåra är när den kommer ut och ska syresätta sig själv. Därför kommer jag troligtvis att göra ett kejsarsnitt i vecka 38 där dem är beredda direkt och hjälper vår älskling med andningen. Efter några dagar görs en operation där man syr igen hålet i diafragman och drar ner alla organ som åkt upp. Då får lungan plats och möjlighet att veckla ut sig och utvecklas. Den här missbildningen är ingenting som syns utanpå barnet utan de är ärret efter operationen som kommer att synas. Läkarna säger att barnen i de allra flesta fall inte alls får några men av bråcket senare i livet men kommer väl aldrig kunna bli dykare eller elitidrottare. Och vem tusan bryr sig om det? Jag vill bara att min lilla goa unge ska få må bra.

 

Jag var helt säker på att jag väntade en liten pojke eftersom de är lite vanligare att pojkar får diafragmabråck men icke sa nicke, vi väntar en liten underbar kämparflicka. Många sägar att flickor är starkare så jag hoppas det stämmer. Du måste kämpa min lilla gumma <3

 

Som ni förstår har det inte varit helt smärtfritt den här graviditeten, min första. Men nu ska jag bara se framåt och njuta av att vara gravid. Jag vet att min flicka mår bra i mig nu och ingenting gör det bättre att jag går runt och oroar mig. Vi ska klara det här, tillsammans <3

 

Jag kommer att snittas i slutet av Augusti, är egentligen beräknad till den 5 september men lär bli 14 dagar tidigare. Alltså runt den 19-22 Augusti, alltså 3 månader kvar. Jag längtar ihjäl mig.

 

För mer information om diafragmabråck kan jag rekomendera denna underbara sida där man också får läsa historier om flera barn och se bilder på hur dem har det idag :)

http://www.kongenitaltdiafragmabrack.se/