AngelicaSofieWallen

Kikade in på bloggen och såg att jag senast skrev i vecka 38. Ärligt talat känns det som 300 år sen nu. Det har hänt så fruktansvärt mycket grejer sen dess. Hur som helst...

 

Hon kom, den 21 Augusti (i v. 37+5) med kejsarsnitt som tidigarelas pga att hon nog var på väg tidigare. Jag vet knappt om jag kan skriva om det här, känslorna tar över. Men jo, min älskade Ebba är här, hon ligger brevid  mig i sängen och sover. Hon överlevde resan, den kaotiska resan som inte alls blev som vi tänkt oss.

 

När Ebba föddes hörde vi två skrik och sen vart det tyst, de sprang ut med henne ur rummet till alla de 20 (?) barnläkarna som väntade. Jag fick inte se henne. Andreas fick gå ut och titta på henne efter att de intuberat henne med en respirator, han fotograferade henne. I sex timmar fick jag sitta och titta på en kamera och se hur min dotter såg ut. När väl min kropp vaknat till liv kunde jag åka ner liggandes till henne. Hon var bedårande, trots alla slangar. De närmsta dagarna bodde Andreas och jag på BB och vi varvade att vara där för att jag skulle få mediciner och att vara hos Ebba. Efter ett par dagar fick vi flytta till familjevåningen, åh så skönt att få ett eget rum där inga andra behövde springa hela tiden. Dagarna gick och Ebba låg kvar på intensiven i fyra veckor, hon hade svårt att komma ur respiratorn, hon behövde tid. Andreas och jag fick rutiner, vi följde ungefär samma schema varje dag.

 

Jag minns den dagen jag fick hålla henne första gången, det går inte att förklara känslan. Någonstans i mig väcktes mina moderskänslor. Hon var ju faktiskt mitt barn. Jag hade länge svårt att förstå att hon var min, att det var hon som legat och busat i min mage i nio månader. Det var så svårt att förstå, jag födde henne inte på det sätt jag önskat, jag fick inte se henne och jag hade bara fått stå och smekt henne på huvudet i veckor. Det var egentligen inte förns Ebba blev så frisk att vi fick komma till avdelning och vi alla fick dela rum som hon blev min på riktigt. Då var hon vår och inte sjukhusets. Jag orkar inte gå in så mycket på detaljer men resan på sjukhuset som vi trodde skulle bli ca 4 veckor lång blev istället 10 veckor.

 

Det har varit tufft och det är fortfarande tufft, Ebba mår bättre och bättre för varje dag och vi har nu varit hemma i ca 3 månader. Hon har fortfarande syrgas och sondmatas. Ebba ska i feb opereras igen för ett extra kärl som belastar hennes hjärta för mycket. Läkarna tror att hon kanske kan bli både syrgasfri och sondfri efter operationen så jag håller både mina tummar stenhårt.

 

Annars växer Ebba som hon ska och utvecklas bra, med hänsyn till hennes tuffa start. Läkarna tror fortfarande att hon inte ska lida av hennes sjukdomsbild när hon blir större utan att med tiden blir hon bara starkare och starkare. Andreas och jag är överlyckliga och evigt tacksamma för all den sjukvård Ebba fått. Utan den hade hon aldrig legat här bredvid mig nu och snarkat.

 

Det känns som om fratiden är vår, Andreas och jag vill gifta oss, kanske sommaren 2015 då vill vi att Ebba ska springa runt och busa. Kanske är Ebba storasyster om några år, även om det känns väldigt avlägset just nu. Jag är livrädd för att behöva gå igenom samma resa en gång till. Jag ångrar inte att vi valde att kämpa för Ebba men aldrig igen. :)

 

Den här resan har ärrat oss för livet men jag försöker göra som jag brukar, vända det till något positivt. Man växer av alla motgångar och jag har knytit ett starkare band både till Andreas och Ebba än vad jag trott är möjligt. Jag gråter ofta över att livet ibland känns för hårt för att man ska orka med men efter tårarna komma styrkan och vi fortsätter kämpa. Och vi ska ALDRIG sluta kämpa!

 

Och efter den här resan är jag fortfarande jag, samma Angelica men med lite fler erfarenheter av livet.

 

Jag älskar dig Ebba <3