AngelicaSofieWallen

Jag har länge gått och tänkt på det här med vänskap, det är lite roligt om man tänker på hur mitt liv har sett ut när det gäller vänner. Jag har alltid varit en sådan tjej som vill alla väl, vill ställa upp för dem som betyder något för mig, tänkt mer på andra än vad jag själv har brytt mig om mig själv vilket i längden har bidragit till att jag själv har "fallit samman" och inte orkat mer, ångest var det som jag led av mest. Just då, under tider då jag mått dåligt och varit tvungen att tänka mer på mig själv för att ens stå på mina egna ben, då har några "vänner" svikit mig, huggit knivar i ryggen, betett sig på ett sådan vedervärdigt sätt som inte ens är värt att ta upp. Det har hänt mig flera gånger under min livstid och dessa "vänner" har stått mig så oerhört nära, två av dem var till och med mina bästa vänner, av den ena blev vännen som jag hade varit bästis med i ca 7 år började mobba mig, sa till hennes nya coola vänner att dem skulle döda mig osv. Och då tänker man " oj vad hade du gjort för att förtjäna dessa hårda ord?" Mitt svar, min åsikt är att jag mådde dåligt, kunde inte vara i skolan pga av min panikångest, tydligen klarade inte hon av det.
Jag vet, jag vet att jag inte alltid har kunnat ge allt det där extra, positiva, extra stödet när jag själv mått skit till andra, det ligger ju faktiskt något i uttrycket "Man kan inte hjälpa andra att bli hela när man själv är trasig" Jag är ledsen för att det har varit så, men jag tycker själv att jag har försökt och gjort mitt bästa, jag tycker inte att jag har förtjänat dessa saker som dem som jag trodde var mina vänner har gjort mot mig.
Det är synd att människor inte klarar av att andra har motgångar ibland, och varför är det alltid så att människor som verkligen bryr sig och ställer upp enligt mig väldigt mycket hamnar i skiten, alltid. Det är synd!

Då börjar man tänka på hur viktigt det är att ta vara på dem vänner som bryr sig, att kunna ge och ta energi. Jag har haft en vän som jag har känt sen jag gick i sexårsgruppen, vi har alltid varit vänner, ibland bättre vänner och ibland bara vänner, dvs perioder då vi inte haft så stor kontakt, det där går lite upp och ner men det spelar ingen roll hur ofta vi ses eller vad vi hittar på när vi ses för jag vet att hon finns där och jag finns där för henne, ibland frågar jag mig själv? uppskattar jag vår vänskap så som jag borde? jag bör vara ännu mer tacksam för att vi har denna kontakt. Det är så skönt att ha några vänner som man vet står vid sin sida.
Sedan har jag närmare vänner, som jag verkligen älskar.
Jag tror man får tänka såhär "Du är min vän just nu och därför ta vara på all den tid man har tillsammans för man vet aldrig när vänskapen tar slut"
Jag ångrar inte att jag har varit vän med dem personer som har svikit mig, för vi har haft super kul tillsammans, skrattat och gråtit och haft det helt underbart bra.
Men det jag har lärt mig är att sätta gränser för vad som är okej att göra mot mig, och är det så att dessa människor gått över den gränsen så är det: Tack för denna underbara vänskap, det har varit en rolig tid men den är tyvärr över nu. Det låter hårt men jag har faktiskt fått börja tänka såhär, och självklart handlar det om att dessa vänner har begått stora saker som fått mig att bli oerhört sårad inget litet små tjaffs inte.

Jag säger som grynet " Ta ingen skit!"

Lite tankar, lite ord.




Jag står långt upp i trappan, tackar mina beslut för detta! Det har gjort mig stark, rensat bort energislukare!