AngelicaSofieWallen

Idag i skolan så kom skolsyster Anette och kuratorn Christina till klassen och pratade om händelsen i sommras, bortgången av vår klasskamrat Norba. Det har snart gått ett år och nu kommer dem och pratar med hela klassen om händelsen för första gången, jag hade kanske tyckt att skolan kanske skulle kunna tagit ett lite större ansvar och kontaktat varje enskild elev i klassen, men vi ska inte gnälla, bättre sent än aldrig. Jag vet att många tycker att detta samtal bara gjorde det värre för några, att folk börjar gå vidare nu. Men som sagt så har det inte pratas så mycket om Norba, alla går och bär de tunga inom sig, så att gå vidare, utan att ha pratat om en traumatisk händelse är det näst intill omöjligt. Man måste bearbeta sin sorg, människor är olika vissa har större behov av att prata andra har det inte. Men att bara försöka glömma är en dålig idé, tankarna kommer alltid upp igen, varför inte låta dem komma? tänka tillbaka, se de positiva hos den person som gick bort, gråta, gråta eller bara vara på sitt eget sätt men att inte vara rädd för tankar. Utan bearbetad sorg och saknad stannar livet upp. Man lever i en bubbla som man inte kommer ut ifrån, men där inne är de tryggt för du behöver inte höra jobbiga saker som du inte orkar med.

Hur som helst så fick vi fylla i enkäter om hur vi mår och vad vi skulle vilja göra/behöva. Vi fick möjlighet att prata enskilt eller i grupp, gruppen skulle då baseras på: Sorg och Saknad. Jag går ju redan hos kuratorn och pratar enskilt varje vecka, men så kände jag ett de skulle vara skönt att prata i grupp också. Att få lyssna på hur andra känner sig när de gäller sorg, och de viktigaste för mig att ingen känner sig konstig, ofta kan jag tro att det bara är jag som reagerar på ett visst sätt. Jag tror att gruppen kan vara bra, ska testa iallafall.

Jag grät idag på lektionen när dem pratade om allt detta, de väckte så många känslor och minnen från alla tider genom hela mitt liv, en sak som Anette sa tog extra hårt, hon sa att bortgångar och födelse är en så jätte liten del av vårat liv, alltså att någon nära oss dör är inte alls så vanligt som att vi åker buss varje dag, det är sant men på ett sätt kände jag mig så fel. Det hon sa stämde absolut inte in på mig, där satt jag med en förlorad syster, 6 andra nära släktingar. 7 begravningar totalt, jag passar inte in. Död är skrämmande för mig fast ändå känns de så naturligt, de tillhör väl vardagen? ska jag känna såhär.  usch nej, de vill jag inte. Men som sagt så kan man inte göra något åt de som redan hänt utan istället blicka framåt och försöka se på en ljus och lycklig framtid, men de är ju inte så lätt att ta sig ut den där bubblan och ibland tar man sig ut men faller tillbaka igen.

I sommras så gick ju Norba bort först, en chock för oss alla, vad hände? ett samtal på lördagsmorgonen av en annan klasskompis ringer och berättar, jag måste ringa vidare är de första som jag tänker, ringer och väcker en nära vän till Norba, hon låg och sov när jag ringde och var helt nyvaken och förstod inte alls vad jag sa direkt, jag kände verkligen att det var fel tillfälle men vad skulle jag göra? På radion och tvn pratades de om mordet hela tiden. fick sms senare: skojar du med mig? isåfall var det inte roligt. Aldrig skulle man skoja om sådana saker men i det här fallet önskar jag att jag hade skämtat. Dagarna gick och jag och någon till tänkte att vi måste ju börja samla in pengar nu, till en blomma/krans. Kämpade med att hitta en dag som alla kunde samlas på stan, ringde till alla som var bortresta och som tyvärr inte hade möjlighet att komma, jag minns att samtidigt så var det buss-strejk, många hade svårigheter att ta sig in till stan. Men vi samlades till slut, vågade man le? vara glad en sekund? vad skulle alla andra tycka? Jag vet att det var en tjej i klassen som inte tyckte att vi skulle prata på ett finare ställe än på stationen för vi skulle absolut inte ha roligt på något sätt, inte alls. Den känslan skrämde mig, mest väcktes funderingar på hur de skulle bli i skolan sen när vi kom tillbaka efter lovet. Vi köpte en fin rosa blomma med ljus i mitten och skrev alla i klassens namn.
Sen var det dags för begravning, för 6 gången. Fint, vackert, mycket folk, varmt, känslomässigt, de funkade inte... jag fick ångest, ut från lokalen trodde jag skulle döö, stickningar i hela kroppen. DÄR INNE LÅG MIN KLASSKAMRAT I EN KISTA OCH DÄR UTE STOD JAG OCH ÅMADE MIG ÖVER MIG SJÄLV! Nej nej nej, de känner jag mig så dålig och kass över, att jag inte ens kunde fullfölja begravningen.
Veckorna gick och de blev lite bättre, ångesten var under kontroll, vi åkte på semester till dalarna med mamma, systrar, mormor och gammel mormor alice. Skönt att komma bort tänka på annat för en stund, efter en vecka var vi hemma igen och så händer de igen... En natt så ringer telefonen och mamma och mormor måste åka genast till Gammelmormor som har haft problem med hjärtat förut men har vart jätte bra senaste tiden, hon var ju nyss med mig i dalarna, vi var så tighta liskom. Ambulans var redan där när dem kommer in, de går inte att få liv i henne, inte alls... Jag är hemma, ligger och skakar, gråter, ringer pappa, dem måste komma in, hem till mig och mina syskon, jag klarar inte av att vara själv, då fanns det fortfarande hopp. När pappa och Anne kommer har dem fått beskedet redan från mamma, och sen får vi veta de. neeeeeeeeeeeeeeeeej.
           Dagen där efter så föddes panikångesten på nytt, denna gång hade den kommit för att stanna längre. Jag fick ångestattack efter attack, hela dagarna, varje minut, låg hemma i sängen, kunde inte röra mig knappt allt bara snurrade, jag åkte in till akuten för att jag trodde att jag skulle döö, ringde till psykologer i sthlm, allt. jag bara grät, skrek. kunde inte sova på nätterna, det var de som folk var mest rädda över, sömnen är de viktigaste för alla, jag fick komma till BUP, få akut hjälp, skrev ut; sömntabletter, lugnande för att slippa ångesten dygnet runt och sist  antideppressiva tabletter som jag äter fortfarande. efter några veckor började allt ljusna igen, ljuset som jag inte trodde att jag skulle hitta igen kom upp. jag började till slut sminka mig igen orkar duscha mera, utan svimmningskänslor. Känna mig fräsch helt enkelt. Till skolstarten var jag riktigt positiv.

Men jag har sådan ångest idag över att panikångesten tog över mitt sörjande, jag hade inte tid att sörja, först Norba sen Alice, plus allt innan, jag ville vara ledsen gråta över vad som hänt dem, men istället så mådde jag så dåligt i kroppen och i psyket först och främst att jag inte kunde hur mycket jag än ville de. Nu idag känner jag att jag inte bearbetat sorgen alls egentligen... jag tog mig ur ångesten men sen då? nu fattar jag inte ens själv att dem är borta. det är som om jag är i mardröm som jag snart ska väckas ur.

Jag har nu skrivit lite av mina tankar, jag tycker om att skriva ner saker... vet också att ni som läser denna blogg redan vet mycket om mig och jag skriver mest nu för att jag ska känna lättad men jag förstår att ni inte orkar läsa allt.

//Angelica